L

måndag 26 januari 2015

Konsertdags

Konsert en söndag är inte optimalt, men det vore märkligt och sannolikt ogenomförbart att be dem flytta bara för att JAG ska upp tidigt och jobba, så det var bara att pallra sig iväg till KB i Metropolen.

Förband var den här rara yngligen vid namn Anthony Comb. Han ska jag nog lyssna in mig på lite mer, för det var riktigt bra!


Justin Townes Earle var huvudakt. Jag har nyligen gjort hans bekantskap och bara hört en skiva och några låtar till, så det var spännande. Att han är underbare Steve Earles son visste jag, men det är ju inte någon garanti för att det ska bli bra.


Det första jag reagerade på var märkligt nog att han är lång. Alltså JÄTTElång. Det syns kanske inte så bra, men hans ben....jättelånga! Han var charmigt förvirrad, bjöd på sig sjäv och verkade ha minst lika roligt som vi i publiken. Han har varit här förut en gång för två år sedan, men då visste jag inte vem han var.


Typisk Americana sing n´songwriter, som f ö delat långvarigt drogberoende med sin far (båda nyktra sen länge) men också förmågan att fånga publiken inte bara genom musiken, utan med väldigt underhållande mellansnack. Dels om låtarna "detta är en ny låt, men å andra sidan är nog de flesta nya för er" men även anekdoter från släkten, tidigare spelningar och om människor han mött genom åren.


Bäst: Mama´s Eyes. Där han sjunger om att han på gott och ont är sin fars son, men han har sin mammas ögon. Vackert!
Sämst: inget var riktigt dåligt, men hela bandet på scen hade inte skadat, trots att Paul Niehaus var lysande på steelguitar
Saknad: Ingen tror jag...det var slutsålt 
Mest Otippat: Att Mr Förband var så bra att han kunde "stått för sig själv" och klarat det galant
Fråga: Vad är det här med att sitta ned? På KB står man upp. Nytt, märkligt koncept, men kanske önskemål från artisten i fråga..
Betyg: 3 Starka Flipfloppor. Hade jag lyssnat mer på honom innan konserten, hade nog betyget förändrats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar